Den enda ringen

Hos Beorn

Efter att ha skickat Mar a Dis korp i förväg till Beorns hus med besked om vår ankomst och vårt ärende kom vi efter att ha passerat stora klöverängar fulla med bin och passerat murar av törnbuskar fram till vårt mål, där vi mottogs med största artighet och vänlighet, vårt bistra budskap till trots.

När sedan vi mötte Beorn i egen hög person satte Duilin oss i respekt hos honom genom att levande och detaljerat återge de äventyr vi upplevt fram tills vi fann Merovech och Odo ligga dräpta i båten vid Anduins strand, vad vi sett och vilka slutsatser vi dragit. Som en motvikt till Duilins berättande styrde Filibert samtalet vidare med stor artighet, vilket ytterligare ökade välviljan mot oss.

Vi fick reda på att Merovech och Odo varit hövitsmän under Beorn och färdats söderut på Anduin för att hämta en fånge som skulle dömas av Beorn, men att han själv inte kände till fler detaljer än så.

Kvällen förflöt i sorgens tecken, måltider intogs och kväden och sånger sjöngs till de dödas ära och minne. Här gjorde Duilins alvstämma och hans digra repertoar ett outplånligt intryck på de som var där och hjälpte till att forma den sorgsna stämningen till en mer melankolisk och bitterljuv nivå.

Vi fick den stora äran att tillbringa natten i sängar i Beorns egna hall, där vi nästa morgon väcks av hundar som sedan börjar bädda undan. Beorn kommer in efter att ha spenderat natten sökandes genom sina områden, med dussinet orkhjälmar som bevis för sin framgång.

Vi tillfrågades också om vi kunde vara behjälpliga med uppspårning och infångande av den förrymda fången, samt om vi var villiga att stanna på Merovech och Odos begravning, då vi gjort oss mäkta populära aftonen innan. Vi lovade att försöka finna den fortfarande okända rymmaren, men avböjde att stanna för begravningen, då denna ceremoni skulle pågå i dagar och vi var oroliga över att det spår vi var tvungna att följa skulle kallna. Dessutom hade vi vårt ursprungliga uppdrag, att leverera konung Dáins meddelande till örnkonungen, att tänka på. Beorn blev märkbart besviken över vårt beslut, men förstod vårt resonemang och vi skiljdes på goda villkor.

Vi färdades tillbaka till Anduin, fortfarande i sällskap av Baldur och Belgo, för att försöka få upp vittringen på vårt byte. Vi gjorde små, men viktiga framsteg, fram tills den natt då Haldir väckte oss under sitt vaktpass med meddelandet att orker på sitt vanliga svekfulla sätt var på väg för att angripa vårt nattläger. Då han upptäckt dem i tid lyckades vi istället överraska orkerna, som nergjordes efter en kort strid. En av orkerna var dock enbart sårad, och utsattes för en plågsam utfrågning av Haldir, varifrån de kom och på vems uppdrag de var här. Det enda svar som Haldir fick innan han utdelade nådastöten till Filiberts stora förskräckelse och mot densammes inte direkt lågmilda protester var att de var utsända av “Galgkungen”.

Genom att samtala med de personer vi mötte på vägen fick vi reda på att den man vi sökte hade axellångt hår, gick klädd i väst och beväpnad med svärd, samt hade en “speciell blick”, men det var inte förrän vi sökte nattläger hos en till en början inte särskilt samarbetsvillig äldre beorning som vi fick reda på att vi av beskrivningen att döma sökte efter en man vid namn Oderic, som enligt ryktet ska ha legat med en annan mans hustru och sedemera dödat mannen , Ratfik, i det gräl som följde, i byn Stenbäcken, enbart en kort dagsmarsch därifrån.

Comments

joakimwaern KeiOz

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.