Den enda ringen

I väntan vid Dunkla fållan

Dagbok Filibert Puddifoot. 2947 Tredje tidsåldern.
Sitter här i det svaga skenet från en lampa och drar mig till minnes den senaste tidens strapatser.
Efter vår korta tid hos Beorn gav vi oss iväg för att söka efter Oderic, över vilken Beorn skulle skipa rättvisa samtidigt som vi rörde oss mot Örnarnas konung. Vi kom fram till byn Stenbäcken där Oderic var uppväxt. En tragedi hade utspelat sig här och vi fann en sorgslagen kvinna vid namn Brunhilda vid sin makes grav. Oderic och hon hade varit som bror och syster men resten av byborna hade aldrig accepterat honom. I ett hetsigt gräl med Brunhildas man Ratfik hade Oderic försvarat henne och då råkat döda Ratfik.
Vårt sällskap delade på sig och jag, Mar-a-Di och Duilin följde Oderics spår mot ett skogparti väster om floden Carrock. Där fann vi ett banditläger i vilket Oderic befann sig. Efter alla misslyckanden han varit med om trodde han sig här ha funnit sin chans att bli respekterad. Banditerna var inte godhjärtade, det såg vi genast då de hade människor i lägret under slavliknande förhållanden. Vi närmade oss Oderic i hemlighet och lyckades övertala honom att lämna dessa skurkar och följa med oss. Han berättade då att deras hövding; Walter planerade att anfalla Stenbäcken med Oderics hjälp. Oderic erbjöd sig att leda bandet in i ett bakhåll för att på så sätt rentvå sitt namn.
Nu sitter jag här och känner svärdets vikt i min hand. Tröttheten värker i mina leder efter vårt myckna resande. Ändå känner jag ett pirrande i mina muskler, denna Walter och hans hejdukar ska inte få dräpa och skövla en hel by!

Comments

ekofest

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.